Prenumerera

Sidor

Kategorier

Arkiv

As a human

Postat i Mina verk Okategoriserat 2013-07-29 21:36 | Kommentarer (0) |
To think about loving the sky, the trees, the sun, and the grass, is something. Something that makes you proud of WHO you are. But taking that love to your life and reality . 
To stop thinking in the middle of a dark crisis and just give away yourself to the ground. Feeling grass on your fingertips, the warmth from the sun on your skin. To be able to let go in that love. That is something else. Something that makes you proud of WHAT your are.
Annons:

Dagens bästa, haha

Postat i Okategoriserat 2013-07-29 21:31 | Kommentarer (0) |

One of the others

Postat i Okategoriserat Mina verk 2013-07-29 21:27 | Kommentarer (0) |
All these lost souls. They're surrounding me, but that is youth, right? It is a part of the process. To be completely lost and confused. Everyday you wonder who you are, and you might aswell never find out. Why do you hurt yourself. The society laughs at you. Wonder why you are not getting better. What if you stayed condused? Stayed lost. It's sick, isn't it? Nobody really care. They are just there to fill up the thin air. But they doesn't really do anything, or do they? You're hurt. They notice. But doesn't give a damn fuck. Everybody notice. No words. Doesn't matter. It's OK. Fuck it. Young dope proud Just Looking for a taste of real life. I bet it is sour.

My love

Postat i Mina verk Okategoriserat 2013-07-29 21:23 | Kommentarer (0) |
It is the hope that keeps us going, the one thing that tells us that, someday, it might happen. No matter how small the chance is, hope is always there. I guess I can say that now. Now that all my hope for you slipped out of my hands. I know this is wrong. Writing, thinking, repeating it. I shouldn't have let it happen in the first place. But I'm happy for you. You should know that. It's hard, but I really am happy. You deserve a girl like her.

New Day

Postat i Mina verk 2013-07-29 21:20 | Kommentarer (0) |
I wake up to the new day. The sad feelings from yesterday are gone. It's a new day. The sun is shining and I let the wind run through my whole body. My hair follows it's course and the only feeling that fills up my whole body is free. This is the feeling I want to be stuck with. Free as an eagle. An eagle drifting through the wind with only sea in sight. No enemies. No fears. No obstacles to lose against. Only sea. I want to be free.

I feel like I can wave my fist in front of your face and you wouldn't flinch or even feel a thing

Postat i Okategoriserat Musik Insperation, citat 2013-07-14 16:35 | Kommentarer (0) |

Hellu!

Postat i Okategoriserat 2013-07-11 18:47 | Kommentarer (0) |
Jag tänkte jag kunde presentera mig lite kort.
Jag är en tjej som nu betsämt sig för att skapa en helt anonym blogg. Varför jag valt att göra det är för att kunna dela med mig av de allra innersta tankarna, funderingar och åsikter utan att bli dömd för den jag är och för vad jag gör. För det är precis vad jag kommer att göra i denna blogg, dela med mig av personliga texter, citat, bilder och musik. Förhoppningsvis lyckas jag nå ut till folk genom mina texter och kanske till och med kan få vara en inspirationskälla.
Tack till alla er som redan besökt min blogg! Fick mig en riktig rivstart på bara någon dag! Kommentera hemskt gärna vad ni tycker om min blogg och mina texter. Hoppas ni fortsätter att följa mig! 
I vilket fall, välkommen till min inre värld. En värld jag bestämt mig för att dela med mig till er.
Puss! 

The future, scary thing huh?

Postat i Okategoriserat Mina verk 2013-07-11 18:37 | Kommentarer (0) |
Framtiden 
När jag hör ordet framtid får jag rysningar i kroppen, det är det näst-obehagligaste ordet jag känner till, tätt efter universum. Universum är ett ord som får mig att ifrågasätta allt som går att ifrågasätta på en och samma gång, Vem är jag, VAD är jag? Hur blev jag såhär? Varför är jag här? Varför är NI här?,samtidigt, som det får mig att vilja lägga mig under sängen och aldrig mer komma fram för att jag känner mig så sjukt liten och obetydlig. Jag är en sådan person som är rädd för sånt som är okänt, som ingen kan vara 100% säker på hur det är eller ska vara. 
 Jag antar att jag är rädd för just dom två orden för att dom går in i varandra. Det är två så fruktansvärt stora ord. Ord som kan betyda så många olika saker på en och samma gång. Ord som tar upp så många obesvarade frågor. Som får en att "go crazy" i huvudet. Som universum, det finns egentligen ingen som vet helt säkert vad som finns där ute i mörkret, det är ingen som vet hur det blev så här, eller hur det kommer att bli sen. Ingen vet säkert. Det är DÄR orden går in i varandra. Framtiden, det är ingen som egentligen vet vad som kommer att hända. 
 Även ordet framtid får mig att ifrågasätta mig själv precis som universum, varför är jag här? Tänk om jag är här av någon speciell anledning, att det är meningen att jag ska göra något storslaget, också tar jag fel väg? Vad händer då? Jag tycker det är läskigt att vara så ovetande, att inte ha en aning vad som kommer att hända, vad är nästa stopp? Tänk om jag missar att kliva av på rätt ställe. Tänk om, vad händer då? 
Snacka om att vara ett enda stort frågetecken. 

Jag tror att det är det som är problemet, jag tror att det är just frågetecknet som är problemet. Varför inte bara byta ut det mot ett utropstecken i allt vi gör istället. Som när man var liten. Sa någon att den skulle bli polis när den blev stor, eller en känd uppfinningsman. Då vart det så. Inga tvivel, Ingen som bah, vaa, nee de kan ju inte du. Nej, utan det var bara så. Man tvivlade inte på varandra, man bara körde. Ett stort gigantiskt utropstecken, fullt ös medvetslös. Och var vi oroliga? Nej det var vi inte. 
Varför skulle vi vara det? Allt var ju bra som det var. 
Är det så nu? Nej det är det inte. Folk tvivlar på dig på alla håll och kanter, en ständig upprepning av blickar som talar om för dig att tagga ner på drömandet och tänka realistiskt istället? JAHA. Vänta va? Varför ska jag tagga ner? VArför ska jag vara rädd att jag kanske inte kommer dit jag vill komma? Varför tvivla när vi istället kan tro på varandra, stötta varandra, hjälpa varandra till målen vi siktar mot och sluta vara oroliga för om saker ska gå fel hela tiden. För vad är fel? Vad är fel egentligen? Att vara elak mot nån är fel, att bryta mot lagen är fel, att drömma är inte. Att ha ambitioner och att kämpa för något är något alla borde göra. 
 En av mina största förebilder sa en gång,
" När jag var 5 år, sa alltid min mamma till mig, att lycka var nyckeln till livet. När jag kom till skolan bad dom mig skriva ner vad jag ville bli när jag blev stor. Jag skrev 'lycklig'. Dom sa att jag inte förstod uppgiften, jag sa att dom inte förstod livet. Ett citat av John Lennon.
Det här citat lugnar mig, får mig att veta säkert att det kommer bli bra. 
För, Skulle det vara så fruktansvärt dåligt om jag inte kommer dit jag en gång trodde att jag skulle hamna. Jag tror iaf att vilken väg vi än tar, vart vi än hamnar, hur fel vi än hamnar så kommer vi att hitta till det som gör oss lyckliga. Att oavsett, hur annorlunda allt skulle kunna bli än vad vi en gång tänkt oss så kommer vi att på något sätt att ta oss till det som gör oss till den vi är. Att vi kommer att hitta vår egen lycka. Det kanske är det som kallas hopp. Som Dan Millman sa i boken Den fredliga Krigarens väg, Det är resan på vägen som ger oss lycka, inte destinationen. 

Så från universum, till Dan Millman och allt där emellan. Varför inte ta det lilla fula jobbiga frågetecknet, och skjuta iväg det till en okänd plats där frågetecknet kan fortsätta vara ett frågetecken. Som tex Universum, för vad jag tror så tror jag att Universum kommer vara ett stort frågetecken ett braa tag till. Till skillnad från mig. Och det är DÄR utropstecknet kommer in! Ge allt, satsa allt, lev nu, utan ånger, Dåtidens framtid är där vi är nu, på väg mot en ny framtid, Och vad vi ska göra är att göra resan värd destinationen.

In a world full of the word yes I'm here to scream - No

Postat i Okategoriserat Musik 2013-07-11 18:24 | Kommentarer (0) |




Blood brothers in desperation
An oath of silence
For the voice of our generation

This girl is on fire

Postat i Okategoriserat Mina verk 2013-07-11 17:57 | Kommentarer (0) |
Brinner du? Jag brinner, jag brinner nu och har brunnit förut och kommer förmodligen fortsätta brinna. Som när man pratar om att någon har glimten i ögat, jag tror att det är elden man ser. Den där elden som man vet är något stort, något speciellt som ger det lilla extra. Men Ni vet de där som man går och längtar efter, det som får en att vilja fortsätta kämpa, som får en att hålla ut. Man skulle kunna tro att det är kärlek jag pratar om, men vem säger egentligen att det inte är det. 
Min definition av att brinna för något, är när man är så passionerad för något att man kan lägga hur mycket tid som helst på det utan att det gör något, utan att tröttna. 
Jag känner en kille som är just de, passionerad för sitt intresse. Vi brukar skämta om att han inte snöar in sig på något lagom, utan att det istället blir snöstorm . Han ger ALLT han har i det han älskar, vilket jag beundrar otroligt mycket. 
När jag står här och berättar är det bara en sak som cirkulerar i mitt huvud, en sak som jag berättar utifrån, och det är dans. Då tänker säkert ni. Dans? Men va? Ja, det är det jag brinner för, jag brinner för att få bara släppa allt och utrycka mig i rörelser, jag dansar efter en känsla. Det är dans JAG brinner för. Det kanske inte ni gör, men förhoppningsvis brinner ni för något annat, kanske basket, kanske musik. Jag har alltid älskat att dansa men har inte våga tagit steget till att börja på riktigt då jag haft ett annat heltidsintresse som jag under en längre tid brunnit för, men som på senare tid har släckts. För ganska precis ett år sen gav jag upp mitt 10 åriga hästintresse och slutade. Jag gav upp det för något nytt. Jag började därför att dansa, det var tufft, jag kände ingen och var inte speciellt bra, och gör det knapp längre heller med tanke på att alla dansat längre än mig- mestadels elitnivå, men allt har gått mot de bättre. Inte en enda gång övervägde jag att sluta/ge upp. Det var ju det jag ville göra och vill fortfarande. 
 Jag pratade med en kompis härom dagen, frågade honom om han brinner? Han berättade att han brann för fotboll. Jag frågade hur han kunde veta så säkert, hur just fotboll var det självklara/ och utan tvekan svaret på frågan. Han förklarade genom att säga att han helt enkelt älskade de, att han kunde stå i timmar och bara öva, att det fick honom på andra tankar. Vi pratade om känslan när allt gick som de skulle, när allt bara föll på plats och allt flöt på, att det var den känslan som fick honom att fortsätta, fortsätta jaga känslan. Han sa att det är nog de folk menar med att brinna för något, att det är den riktiga perfektionen man jagar. Och när den uppfylls, de är då elden tänds på riktigt. 
Så frågan är, brinner du? Hur vet man att man brinner? Kan det vara dåligt? Är dåligt att vara så insnöad i något, att de svenska språket har valt att kalla det för att brinna. Brand är ju något vi i vanliga fall helst vill hålla oss ifrån eller åtminstonde hålla avstånd till? Men i detta sammanhang beskriver det en slags besatthet av bästa slag, enligt mig iaf. För enligt mig behöver man den där extra kryddan på det hela, annars blir liksom inte grytan komplett. Man behöver snöret som knyter ihop påsen. Den sista touchen. Finslipningen på vardagen. Ni fattar. 
 Vad jag försöker komma fram till är just de, är det så dåligt med bränder, kanske en och annan snöstorm kan vara bra ibland också. Kanske. När man pratar om eld pratar man ofta om att eld är något mycket farligt, något som när det väl har tänts på, sällan lämnar något i sin väg och är svår att släcka, enda sättet är att kväva den totalt. och då känner jag såhär, är det negativt? Varför lämna något efter sig när man kan göra det bästa med det man får på vägen. Varför försöka ta dö på något så stort och kraftfullt, varför vilja kväva något så starkt? jag menar det är väl elden som tänder på vår vardag så bra. Jag tror inte vi skulle klara oss utan värmen från den brand vi alla söker.